maankeno

Sedärja. Nu har även jag tagit mig modet att lyssna på sommarpratet med Kristian Gidlund. Det gjorde ont att lyssna samtidigt som han berör en på ett så fint vis för han visste hela tiden vad han skulle säga, hur han skulle beskriva ögonblick han tidigare varit med om. I sin ungdom, i sina barnsår, i sitt liv. 

Det känns så fel att jag först nu, nu efter hans död har upptäckt vilken förmåga den här människan faktiskt hade. Att skriva. Att göra musik. Att leva sitt liv fullt ut. 

 

Jag kan nog inte beskriva det på något annat vis. Istället länkar jag hans sommarprat här nedan och låter er själva lyssna och förstå. Det är inget roligt han pratar om. Det är jobbigt. Det är tungt. Men det är någon annans vardag. Det är förbannat tråkigt. Det är cancer.

 

 

 

Hoppas ni har en fin fredag!